Det finns igentligen inget att uppdatera om, livet står rätt still samtidigt som det förändras med en väldig fart. Sjukt igentligen, att man inte har ens en gnutta kontroll. Minna lever sitt liv som vanligt, dessvärre kommer hon väl lite i skymundan. Farmor och Farfar är ju sjuka båda två, nu är iofs båda hemma men farmor är helt förlamad och farfar är inte alls i stöten. Just nu och dryga veckan tillbaka är min faster här, hon tar hand om hundarna och motionerar dom. Då får vi som bor nära andas ut lite, det blir enromt intensivt annars. Nu ska allt med hemtjänsten funka först, dom ska komma in i vardagen för att sen kunna besluta om hundarna. Vi har iaf sagt ifrån att i framtiden kan vi inte ta hand om deras hundar, utan dom måste förändra nått. Men visst, om farfar blir såpass frisk att han klarar hundarna så kan dom ju ha kvar dom ett tag. Men det är ju synd om, först och främst den stora hunden. Och jag kan på ett sätt att det gör enormt ont att ens tänka på att dom ev. måste göra sig av med dom. Dom har haft hundar i princip hela sitt liv, och nu förändras ju allt annat också. Kan inte vara lätt.

Minna har inte börjat löpa än, just nu är det de jag väntar på.

Bara att kämpa på gott folk, dessvärre är man så enormt maktlös, det skrämmer mig!